Tacktal

2024-10-17

Ärade församling!

Det är med en viss tveksamhet jag äntrat talarstolen för att presentera några reflexioner föranledda av den situation som jag en smula oförskyllt har hamnat i. Jag får försöka hämta hjälp hos äldre och kanske klokare personer och hamnar då hos Hans von Bülow, en dirigent och pianist som verkade i Tyskland under andra halvan av 1800-talet. Denne musiker är väl numera mest känd för att ha uruppfört Wagners Tristan och Isolde samt Mästersångarna i Nürnberg men han gjorde en omfattande karriär även som pianist, något som bl.a. förde honom till Sverige i början av 1880-talet. Hans intryck av det musikaliska Sverige var att svenska musiker är utmärkta. men att det inte fanns någon egen musik att tala om. Om det finns ett samband mellan denna bedömning och hans karakteristik av kompositionspriser vet jag inte men sin åsikt kläder han i följande kärnfulla formulering: ”Je priser ein Werk gekrönt wird desto durcher fällt es”. I fri översättning: Ju högre belopp, desto större flopp. Det är svårt för mig att bedöma det här och nu aktuella verkets relation till prissumman men uppenbarligen lever det farligt. Att det generellt kan finnas en sådan relation visas av en kompositionstävling i Danmark för fyrtio år sedan där det prisbelönta verket hade en kvalitet under all kritik och sedan aldrig mer låtit tala om sig.

Är det således meningsfullt att överhuvud anordna kompositionstävlingar? Icke för komponisten då ju det alltid finns möjlighet till pengar och pengar är bra att ha även för andra än tonsättare. Men för musikkulturen i dess helhet? Kanske eftersom det kan väcka intresse i vidare kretsar och därmed gagna musik som kulturell företeelse. Von Bülow i all ära men för egen del tar jag med jämnmod emot det pris som jag alltså aldrig har fått. Tack!